Nog med pekpinnar – Sofia har rätt

thumb (3)

Kopierar här det jag nyss skrev som kommentar till Sofia Mirjamsdotters ledare i Sundsvalls Tidning

“…äntligen uttrycker du klockrent vad jag har efterlyst länge. Det är ju en total motsägelse att som skolpoltiker tala om att höja skolans status, samtidigt som det detaljstyrs in absurdum. Det budskap som den sortens röstfiske ger är att skolvärlden är totalt inkompetent. När utbildningsministrar över huvudet på dem som är proffs jiddrar med betyg hit och dit och talar om “flumskola” blir resultatet enbart att självkänsla och status sjunker ytterligare för dem som ska göra jobbet. I det sammanhanget är tandlösa ukas till kommunalpolitiker om att höja löner tomt prat.”

Tillägg i efterhand: Det förånar mej att det jag skriver här skulle vara så svårt att inse. Jag tror inte att det bara är Jan Björklund som ska stå till svars för kortsiktiga och ologiska politik jag beskriver. Det har pågått länge att skolan fått vara strykpojke och föremål för allsköns pekpinnar från dem som är satta att bestämma och regera landet. Även om det är frestande för en gammal psykolog att tolka motiven, avstår jag från det. Andra får gissa vad det kan bero på att politiker så gärna ställer lärare och rektorer i skamvrån.

Ett samtal på Station

Visa detaljinformation

 

Trots att jag är en obotlig hedning, närmast ateist, har jag har alltid gillat Pingstkyrkans Café Station i Umeå. Stället har funnits i snart tjugo år. Från början uppskattade jag att det var öppet på nätter under helgerna och många gånger fick jag samtal från ungdomarna därifrån och hämtade hem. På den tiden jag jobbade på stan åt jag ofta soppluncher på Station.

Stations arrrangeman känns ofta välkomnande, så också i afton  – en kväll med öppen diskussion och högt i tak. Temat för kvällen var Frikyrkan – Trygghet eller tvångströja ett offentligt samtal om att växa upp – med den personliga berättelsen i centrum. På podiet satt journalisten och bloggaren Sofia Mirjamsdotter, musikern Peter Hallström och pastor i pingstkyrkan Stefan Beimark. Moderator för samtalet var  Magnus Sundell

Ett tema för kvällen var ryggsäcken som vi alla tar med oss från vår barndom och upppväxt. Vad det kan innebära om ryggsäcken är en börda av skam och skuld.

Vi fick ta del av öppenhjärtliga och starka berättelser från Peter och Sofia om hur det kan vara att växa upp i en frikyrklig miljö. Som vuxna har de lämnat kyrkan, medan Stefan  närmat sej och funnit hemhörighet i en församling.

Samtalet dolde inte motsättningar och konflikter som religionen kan innebära. Det hettade till omkring homosexualitet och om frikyrkan ska viga homosexuella par. I den frågan hade paneldeltagarna skilda åsikter – och så fick det vara. Någon konsensus var heller inte att vänta.

Peters sånger förmedlade starka känslor.

Sundsvalls – och Ö-viksbor – gå och ta del!

13 mars Örnsköldsvik Pingstkyrkan kl 19.00
14 mars Sundsvall Café Piccolo kl 19.00

Arrangör är  Studieförbundet Bilda och S:t Lukas.

Jag cyklade hem i en kall, men hjälpande medvind och med  Peters “Håll mitt hjärta ” ringande i öronen. Inte frälst  men med nya kunskaper.

Grannens katt mötte vid min dörr och ville in till mej.

 

 

 

 

Mera om näthat och psykologi

Dobermann tittar på skärm i bärbar dator

Uppdrag granskning i går tycks ha väckt stor och berättigad uppmärksamhet. Morgontidningen Dagens Nyheter har kommenterat på ledarsidan och vår statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sej.

 

Sofia Mirjamsdotter – Mymlan – skrev insiktsfullt redan innan programmet sändes. Många har sedan kommenterat henne uppskattande. Sundsvallsbloggaren skriver konstruktivt och vi är många som gillar att hon ger tips om hur man kan göra för att bemöta illasinnade kommentarer, kränkningar och rena hot.

 

Gunilla Törnfeldt kommenterar: “…som någon skrev, poängen är inte att vinna diskussionen, det har man troligtvis inte tid till heller, det är att näthatarna inite ska få stå oemotsagda och tro att de är i majoritet, För det är de inte!”

 

Nej,  så är det, du kommer aldrig att övertyga någon, men visa vad du står för. Det räcker för att vissa kan besinna sej.

 

Så här kan du till exempel skriva: “Det du säger är inte okej.” ; “Vad du skriver här är  kränkande.” ; “Det du skriver är faktiskt ett hot.” Eller: “Ditt språkbruk passar inte på /soc. mediet/.”

 

Se även min förra text i samma ämne.  Några psykologiska tankar kring näthatarens psykologi.

 

 

 

Näthat mot kvinnor

Blommor från en bärbar dator

I komposten ser det mesta till slut likadant ut. Ursprunget kan inte skönjas. Maskar, tusenfotingar och mikroorganismer finns i djupet men syns sällan. Vad är det för djur som är harmlösa och vilka ska vi ta bort?

 

Litet så är det med det hat som numera finns i nätets kommentarsfält – det finns olika djur och det finns olika bakgrund och motiv – men allt kan till att börja med te sej likadant. Det kan vara smart att försöka urskilja beståndsdelarna  om du vill komma försöka göra något åt saken.

 

”kvinnor flyttat fram sina positioner. Fler män hotade, spec de som känner sig maktlösa, undanskuffade, arbetslösa  till  ex. #granskning”                                                                                                                                           

 

Citatet är ett tweet som skrevs av Margaretha Simm – @maggansimm – i samband med reportaget i Uppdrag granskning onsdag kväll. Under programmet talade Andrea Edwards i samma banor. Det är helt klart att det finns förhållanden i samhället som kan gynna vanmäktigt hat. Utan att ursäkta går det ändå att förstå psykologin där bakom. Lösningar på detta är politiska, alltså inget du och jag kan ta itu med direkt här och nu. Vi kan heller inte direkt  komma åt de sexistiska attityder och jargong som råder i vissa sammanhang.

 

Vad finns det mer som gör att människor så totalt omdömeslöst kan hota och kränka kvinnor i nätkommentarer? Hur är de som skriver så här?

 

I likhet med flera andra som tagit upp ämnet tror jag att en stor majoritet av dumheterna kommer av den totala frånvaron av kontakt med mottagaren. Nätet inbjuder till att – helt oemotsagd och utan direkt reaktion – skriva nästan vad som helst. Det innebär att så många ”vanliga klantskallar”, som jag förkortar ”VK”,  tar tillfället i akt att häva ur sej sin frustration  mot kvinnor. Uppdrag granskning och Radio 1 har konfronterat personer som skrivit hot och kränkningar. Påfallande många av dessa har reagerat med ärlig förvåning och har sedan inte haft större problem att ta tillbaks åtminstone delar av vad de skrivit. Detta när de insett vad deras ord har fått för effekt. ”VK” är alltså tillgängliga för argument och kan nås med ”vanliga åthutningar”.

 

Mymlans blogg ”Det här kan du göra som motvikt till näthatet” är en alldeles förträfflig kort manual för hur du bör göra när du stöter på hot och annat obehagligt i kommentarsfält.

 

Men det finns en annan grupp – de som finns i den ”bubbla” som Lisa Bjurwald beskriver i boken Skrivbordskrigarna. Ensamma och isolerade finner de – ofta män – en virtuell gemenskap på nätet. De får en social bekräftelse och närhet som annars inte skulle vara möjlig. De här personerna är inte på samma sätt tillgängliga för kontaktförsök från andra än invigda. De föredrar sällskap som bekräftar redan etablerade åsikter och attityder. I kommentarsfältet – precis som i komposten,  kan du inte veta ursprunget, men syftet kan ofta vara just att slå fast sanningar och stärka gruppgemenskapen.  Dessa herrar är färre och går inte lätta att urskilja från ””VK”. De döljer sej i mängden så.

 

Vi ska bemöta allt. Ta för vana att reagera direkt. Skriv kanske bara: ”Det där var inte ok.”, det kan räcka. Jag tror att ett allmänt bemötande skulle dränera kommentarsfälten så mycket att de verkliga nättrollen inte kan dölja sej i mängden.

 

Och vi ska definitivt reagera även när våra vänner trampar fel. Även de som man normalt inte förväntar det av skriver ibland hotfulla ironier. Bort med det. Om du vänjer dej vid att reagera i din närhet kommer du att ha lättare att bemöta näthataren.

 

Och till slut en uppmaning framförallt till alla medbröder: Man kan faktiskt vara feminist även av solidaritet.