Tiggare användbara för makt

Gica, 48, drömde om ett nytt liv i Sverige - nu misstänks han blivit mördad
Bild från Jönköpings-Posten
2018-09-08

Det är nu några år sedan många politiker kampanjade för att Sverige skulle gå med i EU. Med rätta argumenterades för den fria rörligheten över gränser och hur Europa tillsammans skulle ingå i en stor gemenskap som skulle förhindra framtida upprepningar av forna seklers blodbad.

Partierna var då splittrade men stora delar av Stefan Löfvens socialdemokrati, liksom moderaterna, var för en svensk anslutning till EU.

Idag, när fattiga människor vill flytta hit, visar det sig hur cyniskt vi har resonerat. Att dra fördelar av gemenskapen, ja, men att solidariskt med fattiga dela bördan – nej.

Anders Ågren, Umeåpolitiker för Moderaterna, vill att tiggeri ska bli förbjudet på Umeås gator och torg. På partiets hemsida skriver han också: ”Bäst av allt vore naturligtvis ett nationellt tiggeriförbud, som Moderaterna driver på riksplanet!”

På hemsidan framgår också att Ågren föredrar den retropräglade drycken Trocadero, samt att han är historiskt kunnig. Tydligen har han i sina studier tillgodogjort sig att det i politiken alltid gått att vinna folkets röster genom att peka finger mot minoriteter och svaga.

Den fascistiskt anstrukna taktiken med populistiska utpekanden kan vi också finna på den vänstra sidan av den svenska politiken. Senast i den vägen är Stefan Löfvens glidning när han vagt fördömer trakasserierna och mordet på EU-migranten Gheorghe ”Gica” Hortolemei-Lupu i Huskvarna. Han passar där på att skuldbelägga offret genom att samtidigt säga: ”Vi behöver diskutera hur man får stopp på tiggeriet för det är ingens framtid”. Fult, Stefan att utnyttja en fattig människas död.

Det går inte att utesluta att den politiska retoriken mot tiggarna kan bidra till den sortens avskyvärda handlingar. Att sparka och slå den som redan ligger kan för vissa mindre nogräknade ses som mer eller mindre legitimt.

Frågan kan ställas:  Räknas dessa romer inte in som människor i vår europeiska gemenskap?

Jag instämmer i uttalandet av Amnesty International: ”Det är dags för politikerna att ta ansvar för hur det offentliga samtalet förs.”

Stefan Löfven i Almedalen

Löfven i löven

 

 

Stefan Löfven skapade snabbt kontakt när han vände sej till publiken och skämtade  – bland annat med Lisbeth Palme. Han var också mycket personlig i en känslomässigt laddad passage då han talade om sina förädrar och vad de betytt för honom.

Ett sätt att betona kontinuitet.

Jag upplevde Löven som ganska formell i sin strikta kostym, fjärran från Palmes framträdanden. Var det meningen att poängtera det statsmannamässiga? Att hans parti har regerat landet långa tider.

Engagemanget lyste igenom mera trots än tack vare hans stil i övrigt. Han håller oftast en jämn nivå i sina tal, så också i kväll. Han skulle vinna på att variera sitt uttryck ännu mer. Nu framgår prioriteringarna mera på grund av upprepningar – något som mer går fram hos experter och journalister än hos den genomsnittligt intresserade.

Intressant att Stefan Löfven nu betonar personliga värden som individens ansvar i relation till samhällets skyldighet. Stefan Löfven kopplade åtgärder mot arbetslöshet med utbildningsfrågan och använde det för mej nya ordet utvecklingsmoral i det sammanhanget.  Det är en gammal socialistisk tanke som han plockar upp – bildningsidealet. Att alla samhällsmedborgare har rätt, men också ansvar, att förverkliga sin potential – sina inneboende resurser. Socialdemokratins kris handlar till stor del om en identitet. Att Löfven nu plockar upp tankar från länge sedan måste vara ett resultat av arbete kring de ideologiska grunderna. Återigen kommer jag att tänka på ordet kontinuitet. Idéarv. Är detta Socialdemokraternas nya strategi?

Statsministerns vämjelse och vrede inför IS  framgick tydligt. Han höjde rösten på ett sätt som klart visade på avsky. När det sedan blev tal om olika aktiviteter inom EU, upplevde jag att han lät som en trött riksdagsman. Transportsträcka, eller ett smart sätt att krypa under radarn? Tror att många i publiken är hjärtligt trötta på EU och tycker att detta med Grekland – kan vi inte bara slippa det?

 

Partiledaren – intervju med Socialdemokraternas Stefan Löfven

Stefan02

Att intervjua en partiledare på en halvtimme innebär urval. Var ska fokus ligga? I de tre partiledareintervjuerna hittills har strategin varit att ta en högaktuell fråga och sedan en av  partiets ideologiskt tunga kärnfrågor. Idag fick Stefan Löfven, intervjuad av Camilla Kvartoft, redogöra för hur han ser på fasansfulla händelserna på Medlehavet där desperata människor dränks av samvetslösa flyktingssmugglare. Löfven var allmänt positiv till att åtminstone överväga humanitära visum – vilka skulle skapa säkrare vägar till Europa – på samma gång som hans uttalanden var till intet förpliktigande.

Jämfört med Kvartofts samtal med Åsa Romson var tonen betyligt mera lågmäld och respektfull i det här samtalet. Oklart varför, men det kändes som om personkemin mellan intervjuare och intervjuad var helt annan. Några påhopp för personliga tillkortakommanden var det inte tal om. Eventuella “båtbottenfärger” i Löfvens privatliv fick vara i fred.

Katarina Barrling lyfte fram Socialdemokraternas reformistiska och samarbetsinriktade tradition i ett historiskt perspektiv.

Kvartoft gjorde ett försök att ifrågasätta den kompromissande socialdemokratin från vänster. Hon lyckades inte rubba Löfven en enda millimeter. Pragmatism är socialdemokatins paradgren och Löfven kunde besvara frågor om skattepoltik, solidaritet, jämikhet och fördelningspolitik på autopilot.

Han fick det att framstå som en självklarhet att det ska finna jobb, bostäder och alla sorts nyttigheter inklusive jämlikhet och solidaritet – om bara allt detta goda får gå i lagom takt och vi slipper allt vad skattesänkningar heter.

 

Nyfiken på Stefan Löfven

 

Stefan01Foto: Magnus Länje

Funderar över varför intervjun med Stefan Löfven kändes så mycket mer avslappnad än sist med statsminister Fredrik Reinfeldt i stolen mittemot psykoterapeuten Poul Perris. Jag har två alternativa förklaringar. Den första handlar om sättet att intervjua. Poul höll sej mera konsekvent vid det som han är bra på – att prata person, alltså att vara just nyfiken på Stefan Löfven. Den största svagheten med de tidigare samtalen har varit att de  handlat för mycket om politik, även ren dagspolitik. Den avvägning som Perris gjorde idag var bättre.

Min andra tanke: Stefan Löfven tycktes bekväm med situationen. Vi psykologer och psykoterapeuter får lära oss att lyssna efter betydelsebärande situationer och berättelser. Detta som vi med annat ord också kallar narrativ behöver inte alltid vara stort och omfattande – det kan handla om små situationer som är symboliskt mättade. Statsvetarna (minns inte vem av dem) satte med rätta fingret på händelsen i matkön där Löfven minns att han agerade till förmån för en person i underläge.  Det behövdes förmåga att identifiera sej med den orättvist behandlade för att kunna agera som tonåringen Stefan då gjorde. Berättelsen kändes äkta upplevd nu 40 år senare. Det går att dra en parallell till samtassituationen där S-ledaren nu också hade förmågan att för en stund  ta den utsattes position, dvs han kunde vara nöjd med att vara “klient” utan rädsla att tappa kontroll. Detta därför att han känner att han har också den andra sidan – han kan vända på situationen och betona det aktiva ansvarstagandet – undviker därmed att själv hamna i en tänkbar offersituation. Den säkerhet han känner i samtalet emanerar inifrån, en trygghetsskapande faktor som gör att han har förmågan att gå in i en dialog i gemenskap utan att känna sej hotad.

Sedan är det ingen motsättning mellan detta mer personliga och att det samtidigt passar ett politiskt/retoriskt syfte att lyfta fram matköepisoden eftersom den också kan ses  i förhållande till den socialdemokratiska rörelsen i stort och dess roll i samhället med ett värn för de svaga.