Sverigdemokraternas kulturkanon

2018-06-11

Sverigedemokraterna vill arbeta fram och marknadsföra en nationell kulturkanon.

SD vill också att man ska bli godkänd på ett kulturkanontest innan man kan bli svensk medborgare. Dessutom på hemsidan:

” ….Denna nordiska kulturgemenskap är något som Sverigedemokraterna vill bejaka och bygga vidare på.”

Det är nu i en tänkt, inte allt för avlägsen, framtid och SD regerar i SverigeNorden tillsammans med bröder och systrar i de nordiska länderna. Stöd har de bland annat av KD. Muhammed ansöker om svenskt/nordiskt medborgarskap och genomgår muntligt litteraturdelen i det nyinrättade SverigeNordiska Kulturkanontestet.

Fråga: Nämn en svensk Nobelpristagare i litteratur.

Svar: Nelly Sachs

Fel. Hon var tyska. Noll poäng.

Fråga: Vilken var Sveriges mest betydande författare vid slutet av 1800-talet?

Svar: August Strindberg.

Fel. Strindberg drog Sveriges och Nordens ära i smutsen. Skall vara Verner von Heidenstam. Noll poäng.

Fråga: Vilken var Norges mest betydande författare under hela 1900-talet.

Svar: Sigrid Undset.

Fel: Ska vara Knut Hamsun. Han svek inte och flydde som Undset gjorde när Tyskland regerade i Norge. Noll poäng.

Fråga: Vad är Erik Axel Karlfeldt känd för?

Svar: Troligen hade han nazisympatier.

Fel: Ska vara nationalromantisk diktning. 1904 invald i Svenska Akademien. Noll poäng.

Fråga: Nämn någon svensk Nobelpristagare som har kallats ”judedräng”, utan att vara jude.’

Svar: Pär Lagerkvist

Rätt: En poäng

Fråga: Varför borde inte islänningen Haldor Kiljan Laxness ha fått Nobelpriset?

Svar: Vet inte.

För att han var världsmedborgare och stalinist (ett tag i alla fall). Noll poäng.

Fråga: Nämn någon dansk Nobelpristagare i litteratur.

Svar: Ingen aning.

Till ex Karl Gjellerup. Men lika bra det, han var ändå en flummare som ingen har läst. Noll poäng.

Fråga: Vad heter den ende finska Nobelpristagaren i litteratur?

Svar: Vet inte.

Frans Eemil Sillanpää. Ännu en kulturliberal. Fy. Noll poäng.

Fråga: Vilken svensk författare borde fått Nobelpriset vid det här laget?

Svar: Astrid Lindgren

Fel, ska vara Ulf Lundell. Noll poäng. Uffe, Uffe!

Fråga: Vem har skrivit Gösta Berlings saga?

Svar: Vet inte

Noll poäng på den frågan. Det var Selma Lagerlöf. (Testaren kunde inte heller.)

Sista frågan: Varför borde Selma Lagerlöf inte ha fått Nobelpriset?

Svar: Vet inte det heller.

För att hon var liberal. Noll poäng.

Dags att summera. Muhammed fick bara en poäng av elva möjliga på den här delen av SverigeNordiska Kulturkanontestet. Men än är det inte kört. Med litet tur och skicklighet kan han hämta in en del på hårdrocksdelen som nu följer.

Tio psykologiska punkter kring främlingsfientlighet och rasism

Bildresultat för racism

 

Lisa Bjurwald skriver i boken Europas skam: “Det är omöjligt, och inte heller önskvärt, att slippa undan Europas nazistiska förflutna. Vi måste kunna jämföra exempelvis Sverigedemokraternas dröm om det svenska folkhemmet med nationalsocialismens ideal. Sådana jämförelser är nödvändiga för att förstå den nationalistiska ideologin i sin helhet.”

Den sortens jämförelser är viktiga även för att förstå den psykologi som är minsta gemensam nämnare för all främlingsfientlighet och rasism. En sådan analys kan bidra till att känna igen och bemöta  totalitära strömningar.

Främlingsfientlighet och rasism finns i många skepnader. Den har ofta ideologiska kläder och har ibland till och med getts vetenskaplig auktoritet. Politiskt har den alltid kunnat utnyttjas. Här vill jag beskriva några av dess psykologiska grundvalar:

De tio punkterna kan fyllas på med mera. Tipsa gärna i kommentarsfältet!

 

De tio punkterna:

Stereotypisering

Människan har ett behov av förenkling för att uppfatta och förstå sin omvärld. Enkla kategorier kan leda till:

Misstänksamhet och rädsla för ”den andre”

– som jag inte känner och är utanför  min referensram.

Allmän osäkerhet och ängslighet

Skapar stort behov av en trygg och förutsägbar omgivning. Varierar individuellt. Okända företeelser som främlingar väcker rädsla och därmed avståndstagande.

Aggressiv kompensation

Människor i underläge slår mot den ännu svagare.

Gruppdynamik  

Till exempel att syndabockar utses.  Kan i vardagen också ta sej uttryck i mobbning.

Traumatisering och hat

Historiska traditioner av utstötning mot viss grupp i samhället. Kan utnyttjas politiskt genom bland annat:

Kollektiv skuldbeläggning och mytbildning

Vandringsmyter om det främmande som demoniseras. Kan i en extrema fall utgöra grund för etnisk rensning.

Lydnad och stark auktoritetstro

Man följer ledarens budskap om ”den andres ondska”.

Flockbeteende

Under vissa omständigheter i en människomassa. Gruppen agerar primitivt i till exempel lynchjustis.

Konkurrens och kamp om utrymme

Primitivt beteende när en befolkning känner sin ställning och/eller sina resurser hotade.  Till exempel vad beträffar tillgången på jobb. 

Jimmie Åkesson i Almedalen

Jimmie Åkesson Almedalen

 

I sitt tal i Almedalen i kväll tilltalar en kaxig  Jimmie Åkesson publiken “Sverigevänner!” Och senare “Sverigevänner och Almedalsbesökare”. Nu vet vi ju att Sverigevänner är ett kodord för Sd:s partisympatisörer och alla som inte tilhör den skaran är då underförstått inte “vänner av Sverige”. Okej.

Nåja, jag ska inte gnälla och märka ord.  Det finns annat att ta fasta på med relevans för demokratins psykologi. Jimmie Åkesson dolde inte sin stolthet över partiets framgångar i opinioner på senare tid. Han närmast pöste över gav ett segerrusigt intryck. Lite macho över honom.

Skickligt fångade han upp U21-landslagets framgångar och fick med sej publiken i en rungande snålskjuts. Som den försäljare han liknade lyckades han få alla att ropa “jaa” flera gånger. Finns det bättre början för den som vill sälja in ett budskap?

Efter inledande militanta tongångar som eldade  mot IS-krigare gick Åkesson över till den privata sfären. Han är emot öronmärkta pappamånader. Han verkar anse att det inte är bra för barnen att pappor i större utsträckning tar ansvar för sina barn. Istället vill han att familjerna ska fortsätta som förut med mammorna som huvudansvariga och tog överhuvudtaget inte upp frågan om det kan finnas skäl att sätta tryck på arbetsgivare i den här frågan.

I ett försök att flirta med kvinnliga väljare utlovade han en miljard till barnen. Han talade sej varm för barnen och radade upp politikåtgärder som skulle se till deras bästa – som han utgick från att han visste vad det är. Sedan menade han  att politiker inte skall lägga sej i hur familjerna vill ha det med sina barn, (?) men pengar skulle i alla fall strös ut över väl utvalda politikområden, alla med bra symbolvärde. Jan Björklund kunde inte ha gjort det bättre.  Och att Stefan Löfven ska hålla sej utanför familjerna – som om han vore en fridsstörare i hemmet  – den varningen delade han ut i likhet med den andra småbarnsföräldern Ebba Busch – Thor som talade igår. Flirt med Kd i många avseenden! Retoriken att utmåla socialister som ett personligt hot emot människors privatliv känns igen från vissa valaffischer trån tjugo- och trettiotalen.

Till slut visste Jimmie inte till sej i kalsongerna hur stor han ville vara. Avslutade med:  “Vi ska bli största partiet”.

Det känns som om Jimmie Åkesson går på högvarv just nu. Har han markkontakt? Var ska detta sluta?

Partiledaren – intervju med Sverigedemokraternas Mattias Karlsson

0831636664429_192

 

Mattias Karlsson, fortfarande vikarie för Jimmie Åkesson, såg litet trött ut under kvällens utfrågning i SVTs programserie Partiledaren. Kanske tur för honom att Anders Holmberg höll en ton som i jämförelse med Camilla Kvartoft i gårdagens samtal med Åsa Romson gav ett närmast vänligt och behagligt intryck.

Frågor kring den interna striden med företrädarna för ungdomsförbundet inledde intervjun. ”Operation vittvätt” pågår och en del av den dubbelhet som denna aktion innebär framgick under den följande halvtimmen. Som statsvetaren Katarina Barrling påpekade innebär inte glidningen mot värdekonservatism att kopplingen till nationalism försvinner, snarare tvärtom – den blir starkare.

Karlsson fick gott om tid att lägga ut texten i partiets paradgren invandringen.

De många frågorna kring partiets ideologi och mål tydliggjorde hur kluven ledningen inom Sd framstår. Samtidigt som man vill distansera sej från en “elak” och invandrarfientlig bild, stryks främlingsfientligheten medhårs genom att måla upp en bild av ett aggressivt islam. Det hjälper inte hur mycket ledande företrädare tar avstånd från terrordåd, Karlsson måste ändå peka på avarterna. Därefter, när hans framtoning tippar över, smickrar han “många goda och duktiga invandrare”; “Det handlar inte om enskilda indivder” utan om långsiktiga mål. På det här sättet lyckas Mattias Karlsson slå knut både på sej själv och på partiet. Invandringskritiskt – men “inte mot invandrare”.

Inte undra på att Karlsson, som sagt, verkade pressad och trött mot slutet. Det gäller att hålla ihop benen, så att inte puckarna slinker in den vägen.

Lars Leijonborgs uttalande om Hitler och motorvägarna

smash-fascism-label_21-74445142

 Lars Leijonborg har uttalat sej i en debatt på SNS om hur SD ska bemötas.

Citat hämtat direkt ur en artikel i Svenska Dagbladets nätupplaga, uppdaterad igår.

Lars Leijonborg:

 – Hitler byggde motorvägar. När vi nu åker på Autobahn – var det fel av Hitler att bygga motorvägar?

– Att i likhet med Folkpartiet så stöder Sverigedemokraterna fortsatt kärnkraftsanvändning, att det finns områden utanför migrationspolitiken där det kan finnas beröringspunkter.

Fråga: Är det lämpligt att göra en jämförelse med vad Hitler gjorde?

– Jag tycker att det illustrerar min tes att även ett avskyvärt parti kan göra bra saker.

Fråga: Har du förståelse för att det kan uppfattas som stötande att hävda att Hitler gjorde bra saker?

– Nej, jag kan inte riktigt förstå det. Jag har svårt att tro att det kan missuppfattas.

 “Alla SD:s idéer är inte fel.”, tycks vara den förre FP-ledarens poäng här. Alltså kan det vara värt att samtala i enskilda sakfrågor. Om nu Lars Leijonborg anser att det är en relevant jämförelse med Hitler, måste hans tanke vara att tillvaron inte består av svart eller vitt, även den onde kan ha goda idéer, kan vilja väl osv. Hitler kanske ville sitt folk väl och insåg att det var bra med vägar. Ja, tänk om även SD är på det viset? Att de också vill att vi ska ha bra vägar att färdas på? Ingen nyhet direkt.  Tanken är att det borde gå att samtala kring de saker i SD:s politik som är okej. Historiskt var det också många liberaler och konservativa som tänkte och agerade just på det sättet gentemot Hitler. Innan han kastade ut dem.

Nu tror jag inte att vi ska jämföra SD med den tidens nazister – så illa är det inte.  Men illa nog.

Och FP ska inte ha beröringspunkter med SD. Inga andra partier heller.

Grunden för Sverigedemokraterna  är fel. Naturligtvis kan de vara kloka och förståndiga i  många avseenden. De cyklar också med hjälm och har bälte på när de kör bil. Men det är inte det som är grejen, Lars! Utan det här: Det gäller att hålla avstånd till dem som grundar sin politik på  deras samhälls – och människosyn.  SD vill vinna makt genom att utnyttja våra sämsta sidor – främlingsrädsla och utstötning av dem som inte passar in i den svenska normen. Det är en utgångspunkt som inga demokratiska politiker ska acceptera.

Visst finns goda sidor också i SD-politiker och anhängare. Jag talar gärna personligen med  dem. Inte bara om vägar och kärnkraft. Men däremot – när det kommer till politik – ska de isoleras. De kommer inte att ändra sin värdegrund, den som partiet byggs på.

En utbränd Jimmie Åkesson

small__4873618238

“Förvånande nog tonar då också mot slutet fram en person som har det tungt. Jag upplevde att Åkesson var genuin en kort stund  när han släppte på garden och berättade om sina svårigheter.”

Det var min kommentar efter Poul Perris intervju med Jimmie Åkesson i serien Nyfiken på.

SD-ledaren hade innan dess gett en bild av sej själv som oskyldig och naiv i ungdomsåren. Detta tillsammans med försöket att utmåla sej som utsatt i skolmiljön blev skarpt kritiserat och bemött med fakta.

Att Jimmie Åkesson  mådde dåligt kunde anas i samtalet med Perris. Hans, visserligen en passant, men ändå viktiga öppning för ett bekymrat inre var redan då intressant som tidigt tecken.

Frågan är nu vad hans sjukskrivning kan betyda politiskt. Kommer Sverigedemokraterna, som Per Wirtén framhöll i dagens Godmorgon världen, att vinna sympati på Åkessons sjukskrivning? Och blir det i så fall bara en kortsiktig effekt? Det beror på hur allvarligt partiledarens tillstånd är. Vad det än kallas – utbrändhet, utmattningssyndrom eller annat, kan det bli långvarigt. I så fall något som kommer att få politisk betydelse.

 

photo credit: <a href=”https://www.flickr.com/photos/andersbornholm/4873618238/”>Anders Bornholm</a> via <a href=”http://photopin.com”>photopin</a> <a href=”http://creativecommons.org/licenses/by-nd/2.0/”>cc</a>

Jimmie Åkesson ljög och missade en chans.

Vänsterpartiet har ända sedan C.H. Hermanssons tid slitit med arvet av det kommunistiska förflutna. Redan 1968 tog Hermansson tydligt avstånd från den Sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien och mycket har gjorts sedan dess för att tvätta bort diktaturstämplen, men fortfarande använder motståndare partihistorien för att svärta ned.

Även det betydligt yngre partiet Sverigedemokraterna har gjort vissa försök att frigöra sej från antidemokratiska strömningar, framförallt genom utrensningar av företrädare som uttalat uppenbart rasistiska åsikter. SD har numer så kallad ”nolltolerans” mot rasism inom partileden.

Men är detta trovärdigt? I söndags hade Jimmie Åkesson chansen att visa upp ett ärligt ansikte. Många var säkert med mej undrande; Är partiets nya linje ärligt menad, eller handlar den om retorik och smart strategi?

Redan i mitt blogginlägg på kvällen direkt efter samtalet framförde jag tvivel över påstådd okunnighet om förhållandena i det parti Åkesson gick med i. Även om han då var mycket ung, och även om det knappast kan avkrävas all kunskap om partihistorien av en 15-16-årig, kan han inte undgått att redan då lägga märke till avarterna. Han beskrivs redan då som intelligent och vaken – även om inte skinnskallekulturen var representerad i hans direkta närhet, borde det ha räckt med en snabb koll i lokaltidningen.

Reaktionerna på programmet kom snabbt. Redan samma kväll publicerades motbilder till Jimmie Åkessons beskrivning av den miljö han växte upp i. Under några dagar var mediebevakningen massiv. På bloggar och sociala medier gavs motbilder av de historiska förhållanden som Jimmy Åkesson målade upp av barn- och ungdomens Sölvesborg. En generaldirektör twittrade ”kräks över Åkesson”.

Men vad var det viktigaste med Åkessons vinklade historieskrivning?  Ok, han har rätt i att han måste få beskriva ”sin sanning” som han framhöll i SVT-programmet debatt. Det han snubblar över är något annat.

Att det krävs professionella politiska journalister för att belysa ett partis agenda och politik ser jag som självklart. Ändå var jag positiv till programidén att en psykologiskt kunnig person sätts att samtala med dem som i framtiden kan komma att styra oss. Även om det självklart inte det minsta handlar om psykoterapi är det som motiverar en psykologiskt kompetent samtalsledare just att denna lyfter fram personen bakom politikern. Vi får en för en kort stund möjlighet att se en bit bakom fasaden. Eller om vi ser enbart yta, säger också detta något. För mej handlar det om trovärdighet, äkthet, engagemang och jag tror att fler som tittar undrar över liknande saker. Vi gör vår egen bedömning, är inte naiva, vi tror inte på allt som sägs, vi läser mellan raderna och är beredda att ifrågasätta. Den efterföljande skoningslösa kritiken mot Jimmie Åkessons historieskrivning visar på det.

Jag har haft invändningar mot programmen och har jag framfört dem i flera av blogginläggen direkt efteråt. Min kritik har handlat om att Poul Perris uppdrag har blivit för vitt, han har förväntats att ställa frågor som ska belysa partierna och deras politik. I och med detta har han också gjort avkall på att gå i närkamp med personen/politikern. Eftersom jag var så kritisk på den punkten till tidigare samtal blev jag glad över att Jimmie Åkesson hölls kvar längre i det personlig perspektivet med frågor av typen ”visste du verkligen inte vad det var för ett parti du gav dej i lag med?”

Och det är här som Åkesson avslöjar sej. På frågan om SD:s nazistiska rötter ger han sej in i förnekelse. Det blir viktigare för Jimmie Åkesson att rentvå sej själv än att ta chansen att ärligt redovisa var han står idag. Hans lögn avslöjar sanningen – han är kvar i det gamla.

Han skulle kunnat säga: Detta var då, men nu är det så här – och gjort en tydlig markering av att han helt tar avstånd från partiets odemokratiska förflutna. Han hade möjligen kunnat göra detta på ett konkret och tydligt sätt, jag vet inte, men då hade de gamla sakförhållandena så småningom spelat mindre roll. Det inte spelat någon som helst roll hur det var eller inte var i Sölvesborg på nittiotalet. Människor kommer ändå att vara negativa och skeptiska till SD, men skulle ändå kunna respektera och tro på önskan att ta en plats bland andra demokratiska partier i Sverige. Man hade kunnat förlåta både ungdomlig naivitet och glömska. Men Åkesson tog inte chansen och har redan fått välförtjänt stark kritik för det. Hans försvar att han ”bara berättade som det var” håller inte eftersom den hans tystnad i övrigt avslöjar att det handlar om medveten lögn idag snarare än om vad han såg eller inte såg igår.

Vi må vara våra livsberättelsers berättare men vi är aldrig mer än medförfattare till dessa berättelser. Även om vi lär känna oss själva genom den egna berättelsen är denna självkännedom i sin tur satt i ett beroendeförhållande till andras berättelser, och denna ömsesidigt och narrativt bestämda identitet är avgörande för våra etiska val och handlingar. …. vi kan dessutom ställas till svars för begripligheten i våra egna livsberättelser

/Anders Tyrberg i Anrop och ansvar. Berättarkonst och etik./

Nyfiken på Jimmie Åkesson. Att tvätta bort en stämpel.

Jimmie Åkesson upplevdes spänd i samtalet – som i ett underläge. Partiledaren för Sverigedemokraterna var på sin vakt.  Han bör  ha förstått att det skulle komma frågor kring partiets minst sagt dubiösa förhistoria. Den bild av han vill ge av sej som tidigt politiskt intresserad och kunnig, samtidigt okunnig om SD:s minst sagt odemokratiska bakgrund kändes motsägelsefull och lämnade en stor lucka i hans ”väg in i politiken”. Efter detta och Pouls frågor om rasismen ökade distansen mellan de två i rummet och Åkessons röst blev torr och spänd.

Jag hade långa stunder en känsla av att Åkesson ville framstå som en fredlig och snäll människa för att sälja in en bild av sej och partiet; ”Vi är inte rasister med järnrör – och istället för att slåss med invandrarbarnen sprang jag hem till mamma.”

Trots det fortsatt tveksamma upplägget att förstå partiet via partiledaren , tycker jag ändå att det här samtalet var bättre än tidigare genom att fokus idag var mera konsekvent psykologiskt. Även när nazismen och rasimen togs upp var inriktningen att förstå från Åkessons perspektiv. Litet i trots mot den konstiga programidén framhärdade Perris i att fokusera på Jimmie Åkesson själv. Förvånande nog tonar då också mot slutet fram en person som har det tungt. Jag upplevde att Åkesson var genuin en kort stund  när han släppte på garden och berättade om sina svårigheter.

Sverigedemokraternas överförenklade och stereotypa retorik blev som tydligast då begreppet  “mångkulturalism” användes på ett svepande sätt. Formuleringen att detta skulle innebära “alla får göra litet vad som helst” fick Jimmie Åkesson tyvärr komma undan med. Detta borde ha följts upp och ifrågasatts – inte minst med tanke på debatten på senare tid om programledarens roll i public service.