Ebba Busch Thor och Stefan Löven till rasande angrepp mot Jimmie Åkesson i stundtals förvirrad partiledardebatt

ebba-ute_580

Är skolans problem att Alliansen ser till att pengar rinner ut till storföretag, eller är det att rödgröna inte bryr sig om att eleverna ska lära sig något? Så karikatyrmässigt skulle en tittare uppfatta att politiker ser på den svenska skolans problem efter att ha sett början på kvällens partiledardebatt. Tyvärr tror jag att många tittare stänger av redan här, förvirrade och distanserade

Siffror som kastades fram och tillbaka.  Satsningar på skolan, försvaret och miljön – omöjligt att fatta för den som inte är direkt insatt i sakfrågorna. Vem riktar sig politikerna till i en sån här debatt? Kan omöjligt vara genomsnittssvensken.

Undantag fanns – plötsligt blev det knivskarpt: När regeringsfrågan kom upp blev Jimmie Åkesson  hårt ansatt.

Stefan Löven angrep honom för hans bakgrundhistoria i ett parti som han kallade både nazistiskt och rasistiskt. Ebba Busch Thor följde rasande upp med anklagelser om järnrör, antisemitiska skämt och uttalanden inom Åkessons parti. Åkesson tappade fattningen och kunde inte försvara sig  med sakargument. Påfallande störd föll han tillbaka på allmänna beklaganden om låg debattnivå, mumlade om enskilda personers misstag. Efter den omgången var Åkesson påfallande tillbakadragen under resten av debatten.

Anna Kinberg Batra  och Stefan Löven utbytte bistra blickar, personkemin mellan dem känns mycket frostig. Det känns efter den här debatten orealiststiskt att Jan Björklunds idé om ett tänkbart framtida samregerande mellan Alliansen och S och skulle vara en framkomlig väg.

Anna Kinberg Batra  sade tydligt att hon inte kan tänka sig en alliansregering med stöd av SD. “Hur de sedan röstar i enskilda frågor kan inte jag rå över”.

 

 

 

Nyfiken på Stefan Löfven

 

Stefan01Foto: Magnus Länje

Funderar över varför intervjun med Stefan Löfven kändes så mycket mer avslappnad än sist med statsminister Fredrik Reinfeldt i stolen mittemot psykoterapeuten Poul Perris. Jag har två alternativa förklaringar. Den första handlar om sättet att intervjua. Poul höll sej mera konsekvent vid det som han är bra på – att prata person, alltså att vara just nyfiken på Stefan Löfven. Den största svagheten med de tidigare samtalen har varit att de  handlat för mycket om politik, även ren dagspolitik. Den avvägning som Perris gjorde idag var bättre.

Min andra tanke: Stefan Löfven tycktes bekväm med situationen. Vi psykologer och psykoterapeuter får lära oss att lyssna efter betydelsebärande situationer och berättelser. Detta som vi med annat ord också kallar narrativ behöver inte alltid vara stort och omfattande – det kan handla om små situationer som är symboliskt mättade. Statsvetarna (minns inte vem av dem) satte med rätta fingret på händelsen i matkön där Löfven minns att han agerade till förmån för en person i underläge.  Det behövdes förmåga att identifiera sej med den orättvist behandlade för att kunna agera som tonåringen Stefan då gjorde. Berättelsen kändes äkta upplevd nu 40 år senare. Det går att dra en parallell till samtassituationen där S-ledaren nu också hade förmågan att för en stund  ta den utsattes position, dvs han kunde vara nöjd med att vara “klient” utan rädsla att tappa kontroll. Detta därför att han känner att han har också den andra sidan – han kan vända på situationen och betona det aktiva ansvarstagandet – undviker därmed att själv hamna i en tänkbar offersituation. Den säkerhet han känner i samtalet emanerar inifrån, en trygghetsskapande faktor som gör att han har förmågan att gå in i en dialog i gemenskap utan att känna sej hotad.

Sedan är det ingen motsättning mellan detta mer personliga och att det samtidigt passar ett politiskt/retoriskt syfte att lyfta fram matköepisoden eftersom den också kan ses  i förhållande till den socialdemokratiska rörelsen i stort och dess roll i samhället med ett värn för de svaga.