Nyfiken på Göran Hägglund. Programserien kom ner på fötterna.

goranhagglund-05

 

Göran Hägglund (Kd) är en av vinnarna i programserien Nyfiken på där läkaren och psykoterapeuten Poul Perris samtalat med partiledarna

Programformatet passade Hägglund som hand i handske. Som ledare för ett värdebaserat parti tog han tillfället i akt. Han framhöll konsekvent människors lika värde och gemenskap i det nära, men också det civila samhället där församlingen kan vara ett exempel

Poul Perris verkade också denna gång trivas med att hålla kvar vid det personliga och svävade inte ut i frågor kring dagsaktuell politik. Och den som har följt mina inlägg i anslutningg till samtalsserien blir inte överraskad över att jag gillar det. Jag har flera gånger irriterats på att frågorna har fokuserat på annat än partiledaren och hur hen vill beskriva sej och sin roll och historia i partiet.

Nu slapp Hägglund att ställas inför de mest kontroversiella frågarna. Inom hans parti finns gott om stridsfrågor som skulle kunnat tas upp, som bland annat rätten till abort. Även dessa hade kunnat diskuteras utifrån det psykologiska perspektiv som programmet ska ha.

I den efterföljande analysen använde statsvetaren Ludvig Beckman ordet ”dygder” för att beskriva Hägglunds politiska människosyn. Dygder handlar om personlig mognad, etik och ansvarsfull hållning, om ett rättfärdigt sätt för människan att leva. Uppfordrande kan tyckas, men Hägglund undvek fällan att uppfattas som moraliserande. Moral såg Hägglund som grundad mer i goda värderingar och en religiöst arv än i pekpinnar och von-obenattityd. Denna väl förankrade grundsyn hos Hägglund lämpar sej väl för en intervjuform med fokus på psykologi.

Det var tydligt hur starkt engagerad Göran Hägglunds blev när uttrycket ”verklighetens folk” kom på tal. Göran Hägglund nämnde detta i ett tal i Almedalen och ställde på ett närmast populistiskt sätt ”vanliga strävsamma människor” som Hägglund identifierar sej med i kontrast till en tongivande kulturelit. Statsvetaren Ludvig Beckman såg i sin reflektion också en parallell till frikyrkans opposition till den överhet som statskyrkan historiskt har utgjort – den elit som Hägglund målar ut i in retorik står på samma sätt som en överhet i förhållande till folket.

Dags att sammanfatta mina intryck av serien. Det blir ändå till slut ett positivt helhetsintryck. Jag uppskattar att programmakarna har lyckats att utmana det propagandistiska och enkelspåriga  genom att se politiken via ett temperamentet och personlighet. De två statsvetarna Ludvig Beckman och Katarina Barrling  har bidragit med att visa på fler nyanser och hur det mångfacetterade i en människa också kan komma till uttryck även genom den ledare som  är bunden av partilojalitet. Tänkandet i enkla fack utmanas, olika sätt att se på saker kan prövas utan krav på absolut sanning. Då kan det till och med bli bli möjligt att se liberala drag i Jonas Sjöstedts tänkande, eller som i kväll när Göran Hägglunds jämlikhetsideal beskrevs som en vänsterståndpunkt.

 

Nyfiken på Annie Lööf. En dyna om ständigt flöt upp.

 

Annie_tumnagel_2

Jag har tyckt synd om Annie Lööf ända sedan hon blev partiledare för Centerpartiet. Det är som om hennes svårigheter har drabbat mej. Hennes problem med en uppenbar prestationsångest och nervositet har ofta gjort att hon talat för mycket och för snabbt i situationer då hon hade behövt tänka efter. Och självmordsuppdraget att ta sej an ett parti som så mycket famlar efter ett berättigande och en trygg väljarbas.

I dagens samtal med Poul Perris i SVT:s serie Nyfiken på landade Lööf en kort stund i sej själv. Det var när hon berättade om den sorg som drabbat familjen för två år sedan. Hon skulle behövt vara kvar där och sluppit den klämkäcka optimismen. Men istället för att hålla kvar vid känslan gick samtalet snabbt över till hennes engagemang för dem som drabbas av mobbning. Ett par sekunder handlade det igen om Annie Lööfs  känslor över att bli retad för sitt röda hår, men hon hade där snabbt en strategi för att försvara sej och behövde inte känna sej nedtryckt. Bra det, men hon behövde då  inte smaka på något annat än på den tävlings- och kampanda som driver henne.

Jag har vid numera, efter att serien snart är klar, gett upp om att Poul Perris skulle tillåtas att fördjupa samtalen att gälla partiledarens person mer än en kort stund. Dock överraskade han ändå idag mot slutet, med en sista, lätt desperat fråga efter vad Annie Lööf upplevde som sitt största misslyckande. Vad han var ute efter vet jag inte, men anar en liten förhoppning att Centerledaren skulle ha kommenterat de starkt dalande opinionssiffrorna. Dock förgäves. Lööf hade vid det laget sedan länge gått in i ”massmediamode” och gick på autopilot. Hennes attityd var totalt förutsägbar och hon skulle ha kunnat svara i sömnen.

 Min  bild av samtalet var  som när man försöker trycka en flytdyna under vattnet. Den kommer ständigt upp.

 Poul Perris upplevdes långa studera lika fragmentarisk och nyckfull i sitt frågande som Centerpartiets politik. Jag förstår att han hade det svårt, men hade han också gett upp? Hoppas han hade någon att tala med efteråt.

Jimmie Åkesson ljög och missade en chans.

Vänsterpartiet har ända sedan C.H. Hermanssons tid slitit med arvet av det kommunistiska förflutna. Redan 1968 tog Hermansson tydligt avstånd från den Sovjetiska interventionen i Tjeckoslovakien och mycket har gjorts sedan dess för att tvätta bort diktaturstämplen, men fortfarande använder motståndare partihistorien för att svärta ned.

Även det betydligt yngre partiet Sverigedemokraterna har gjort vissa försök att frigöra sej från antidemokratiska strömningar, framförallt genom utrensningar av företrädare som uttalat uppenbart rasistiska åsikter. SD har numer så kallad ”nolltolerans” mot rasism inom partileden.

Men är detta trovärdigt? I söndags hade Jimmie Åkesson chansen att visa upp ett ärligt ansikte. Många var säkert med mej undrande; Är partiets nya linje ärligt menad, eller handlar den om retorik och smart strategi?

Redan i mitt blogginlägg på kvällen direkt efter samtalet framförde jag tvivel över påstådd okunnighet om förhållandena i det parti Åkesson gick med i. Även om han då var mycket ung, och även om det knappast kan avkrävas all kunskap om partihistorien av en 15-16-årig, kan han inte undgått att redan då lägga märke till avarterna. Han beskrivs redan då som intelligent och vaken – även om inte skinnskallekulturen var representerad i hans direkta närhet, borde det ha räckt med en snabb koll i lokaltidningen.

Reaktionerna på programmet kom snabbt. Redan samma kväll publicerades motbilder till Jimmie Åkessons beskrivning av den miljö han växte upp i. Under några dagar var mediebevakningen massiv. På bloggar och sociala medier gavs motbilder av de historiska förhållanden som Jimmy Åkesson målade upp av barn- och ungdomens Sölvesborg. En generaldirektör twittrade ”kräks över Åkesson”.

Men vad var det viktigaste med Åkessons vinklade historieskrivning?  Ok, han har rätt i att han måste få beskriva ”sin sanning” som han framhöll i SVT-programmet debatt. Det han snubblar över är något annat.

Att det krävs professionella politiska journalister för att belysa ett partis agenda och politik ser jag som självklart. Ändå var jag positiv till programidén att en psykologiskt kunnig person sätts att samtala med dem som i framtiden kan komma att styra oss. Även om det självklart inte det minsta handlar om psykoterapi är det som motiverar en psykologiskt kompetent samtalsledare just att denna lyfter fram personen bakom politikern. Vi får en för en kort stund möjlighet att se en bit bakom fasaden. Eller om vi ser enbart yta, säger också detta något. För mej handlar det om trovärdighet, äkthet, engagemang och jag tror att fler som tittar undrar över liknande saker. Vi gör vår egen bedömning, är inte naiva, vi tror inte på allt som sägs, vi läser mellan raderna och är beredda att ifrågasätta. Den efterföljande skoningslösa kritiken mot Jimmie Åkessons historieskrivning visar på det.

Jag har haft invändningar mot programmen och har jag framfört dem i flera av blogginläggen direkt efteråt. Min kritik har handlat om att Poul Perris uppdrag har blivit för vitt, han har förväntats att ställa frågor som ska belysa partierna och deras politik. I och med detta har han också gjort avkall på att gå i närkamp med personen/politikern. Eftersom jag var så kritisk på den punkten till tidigare samtal blev jag glad över att Jimmie Åkesson hölls kvar längre i det personlig perspektivet med frågor av typen ”visste du verkligen inte vad det var för ett parti du gav dej i lag med?”

Och det är här som Åkesson avslöjar sej. På frågan om SD:s nazistiska rötter ger han sej in i förnekelse. Det blir viktigare för Jimmie Åkesson att rentvå sej själv än att ta chansen att ärligt redovisa var han står idag. Hans lögn avslöjar sanningen – han är kvar i det gamla.

Han skulle kunnat säga: Detta var då, men nu är det så här – och gjort en tydlig markering av att han helt tar avstånd från partiets odemokratiska förflutna. Han hade möjligen kunnat göra detta på ett konkret och tydligt sätt, jag vet inte, men då hade de gamla sakförhållandena så småningom spelat mindre roll. Det inte spelat någon som helst roll hur det var eller inte var i Sölvesborg på nittiotalet. Människor kommer ändå att vara negativa och skeptiska till SD, men skulle ändå kunna respektera och tro på önskan att ta en plats bland andra demokratiska partier i Sverige. Man hade kunnat förlåta både ungdomlig naivitet och glömska. Men Åkesson tog inte chansen och har redan fått välförtjänt stark kritik för det. Hans försvar att han ”bara berättade som det var” håller inte eftersom den hans tystnad i övrigt avslöjar att det handlar om medveten lögn idag snarare än om vad han såg eller inte såg igår.

Vi må vara våra livsberättelsers berättare men vi är aldrig mer än medförfattare till dessa berättelser. Även om vi lär känna oss själva genom den egna berättelsen är denna självkännedom i sin tur satt i ett beroendeförhållande till andras berättelser, och denna ömsesidigt och narrativt bestämda identitet är avgörande för våra etiska val och handlingar. …. vi kan dessutom ställas till svars för begripligheten i våra egna livsberättelser

/Anders Tyrberg i Anrop och ansvar. Berättarkonst och etik./

Nyfiken på Jimmie Åkesson. Att tvätta bort en stämpel.

Jimmie Åkesson upplevdes spänd i samtalet – som i ett underläge. Partiledaren för Sverigedemokraterna var på sin vakt.  Han bör  ha förstått att det skulle komma frågor kring partiets minst sagt dubiösa förhistoria. Den bild av han vill ge av sej som tidigt politiskt intresserad och kunnig, samtidigt okunnig om SD:s minst sagt odemokratiska bakgrund kändes motsägelsefull och lämnade en stor lucka i hans ”väg in i politiken”. Efter detta och Pouls frågor om rasismen ökade distansen mellan de två i rummet och Åkessons röst blev torr och spänd.

Jag hade långa stunder en känsla av att Åkesson ville framstå som en fredlig och snäll människa för att sälja in en bild av sej och partiet; ”Vi är inte rasister med järnrör – och istället för att slåss med invandrarbarnen sprang jag hem till mamma.”

Trots det fortsatt tveksamma upplägget att förstå partiet via partiledaren , tycker jag ändå att det här samtalet var bättre än tidigare genom att fokus idag var mera konsekvent psykologiskt. Även när nazismen och rasimen togs upp var inriktningen att förstå från Åkessons perspektiv. Litet i trots mot den konstiga programidén framhärdade Perris i att fokusera på Jimmie Åkesson själv. Förvånande nog tonar då också mot slutet fram en person som har det tungt. Jag upplevde att Åkesson var genuin en kort stund  när han släppte på garden och berättade om sina svårigheter.

Sverigedemokraternas överförenklade och stereotypa retorik blev som tydligast då begreppet  “mångkulturalism” användes på ett svepande sätt. Formuleringen att detta skulle innebära “alla får göra litet vad som helst” fick Jimmie Åkesson tyvärr komma undan med. Detta borde ha följts upp och ifrågasatts – inte minst med tanke på debatten på senare tid om programledarens roll i public service.

Nyfiken på Åsa Romson – som tog chansen


a21290cd57f30742_200x200ar

Av och till i  tidigare samtalen har jag upplevt att partiledarna främst ägnat sej åt skadeeliminering. Det har känts som om de motvilligt (med undantag för Löfven?) släpats till situationen och förvånat efter tre kvart konstaterat: ”Ovant, men det gick ju bra, det var riktigt trevligt att få tala om sej själv en stund.” (Dvs. inte så hemskt som jag trodde?)

Åsa Romsons attityd var mera ogarderat lustfylld, totalt utan respekt för Perris som stundtals kunde luta sej tillbaks och släppa fram ett språkrör (sic!) som associerade och reflekterade fritt långa stunder. Detta gjorde också att det avsnitt som mest berörde hennes bakgrund blev längre än vid de tidigare sessionerna. Ordet kärlek nämndes för första gången i samtalsserien – det säger en hel del.

Med risk för att bli tjatig upprepar jag ändå min kritik mot det fokus som programmet har valt – att belysa ett parti utifrån dess partiledares psykologi. Dels ser jag det som en omöjlig uppgift (Åsa Romson var ju också mycket riktigt kritisk på den punkten) och dels leds samtalen bitvis i fel riktning när Poul plötsligt hoppar in i dagspolitiken à la Ekots lördagsintervju. Det ger ett splittrat intryck. Samtalstiden borde istället ha utnyttjas till flera uppföljande, gärna kritiska, frågor kring hur partiledarna tänkt och känt kring viktiga frågor.

Den efterföljande analysen var klargörande på ett par punkter. Ludvig Beckman och Katarina Barrling fokuserade bland annat på det utmejslat intellektuella och akademiska i Miljöpartiets idelogi. Tanken att stå upp för jordens framtid kräver en kombination av kunskaper och empati. Insikterna om jordens prekära belägenhet växte fram bland forskare och miljödebattörer på sextiotalet oh fångades sedan upp politiskt av människor som drog egna slutsatser. Det handlade inte om att växa in i partiet eller att få miljötänkandet ”med modersmjölken” – utan just om medvetet tänkande och vuxna aktiva val. Kanske underskattade statsvetarna den gruppsamhörighet som gradvis ändå växer fram utifrån närhet och gemensamma sociala erfarenheter.

Metaforen med en ”gemensam inre kompass” som förenar fria individer ideologiskt är träffande. Så länge allas individers känner en indikation på samma riktning är allt okej, men möjligheten finns till individuella, ej ledarstyrda val.

Dessutom fick vi på slutet höra en rolig beskrivning av miljöpartistiska idén att ge rösträtt åt dem som drabbas av miljöns utarmning och förstöring utan att ha eget inflytande: Rösträtt åt torsken!

Godheten

safe_image

Nu är det öppet mål att kritisera mej. Jag skriver om en film som jag ännu inte sett. Men ändå: SVT:s vägran att visa Godheten före riksdagsvalet gör mej nyfiken på vad detta är för en film. Vad kan det finnas för innehåll som skulle motivera en sådan hållning från public-service? Det betyder att jag protesterar redan innan jag ens sett den. Varför skulle den inte gå att debattera och ifrågasätta?  Argumentet “balans” och neutralitet är jag tveksam inför – varför skulle det inte gå att lämna plats för bemötande? Det dagliga utbudet i de flesta medier upprätthåller det system vi alla simmar i som fisken  vattnet. En demokrati behöver många kritiska röster för att bevaras.

En länk för att ladda ner (streama?) cirkulerar nu på sociala medier.

Nyfiken på Jan Björklund

 

18398 - Jan Björklund

Partiledarnas psykologi är intressant för att den ger en grund för att ta ställning till deras trovärdighet och äkthet. Hela upplägget med att förstå ett parti utifrån ett personligt samtal med dess partiledare har däremot känts konstigt. Ikväll särskilt som Björklund mest levererade partiets officiella program tillsammans med den ideologiskt korrekta bakgrunden som går utmärkt att ta del av på annat sätt. Men vad tillför personen i topppen? Det är ju det som motiverar programformatet. Den här gånger verkade de två experterna Katarina Barrling och Ludvig Beckman famla som efter en tvål i grumligt badvatten när de skulle försöka hitta någon ny eller annorlunda vinkel. Det var  mest den vanliga skolfrågan som de hittade. (Björklunds vurm för kateder – emanerar den från de böcker som hans lärare staplade upp där för att välja bland?) Men jag ska inte raljera över vice statsministerns engagemang vad för skolan –  efterhand har jag blivit övertygad om att det  är äkta och att det bygger på kunskaper – egna sådana. Hans berättelse om hur han själv upplevt skolans betydelse för den individuella klassresan var utan tvekan äkta och djupt känd.

Men utbildningsministerns politiska engagemang över huvud taget – var kom det ifrån och hur formades det? En trevande ungdomstid, ja – vem har inte det? De flesta kommer inte in och stannar i ett och samma parti lika tidigt som Jonas Sjöstedt. Jan Björklund berättade nu om tidiga pacifistiska ställningstaganden. Han var även emot betyg. Det låter som en ganska typisk Folkpartistisk ungdomspolitiker på sjuttotalet, typ Gharton och några till.  Kanske har till och med Jan Björklund en gång varit flummig? Men om han som ungliberal var så radikal, hur stämmer det med att han tidigt – redan som barn – påverkades av sin mamma i en antikommunistisk och pro – västlig agenda. Som sagt, ungdomen är en tid av turbulens och på något sätt fick väl Björklund ihop det hela, men för att förklara hur detta kan ha gått till skulle ha krävts uppföljande frågor. Jag är fortfarande missnöjd med att Poul Perris plottrar bort det verkligt intressanta. Det börjar bra med frågor kring den formativa perioden i en människas liv, med  sedan släpper han taget. Hur i hela friden gick det till när Jan Björklund blev den folkpartist han blev? För det var väl inte bara för att FPU hade mycket roligare fester?

Nyfiken på Fredrik Reinfeldt

 

ce30d269

 

 Några snabba tankar direkt efter det andra samtalet i serien med politikersamtal som leds av psykoterapeuten Poul Perris.

Samtalet var på känslomässigt neutral nivå, trots att Poul Perris gjorde sitt allra bästa – jag såg hur han kämpade, men det lyfte inte till emotionella djup. Reinfeldt flöt ovanpå och jag hade en känsla att han inte hade respekt för situationen.  Han var lika mycket på sin vakt som annars i officiella sammanhang och fungerade med sina invanda politiska ryggmärgsreflexer på ett sätt som Jonas Sjöstedt kunde släppa stundvis i sitt samtal förra veckan. Vid ett tillfälle tror jag att Reinfeldt var känslonära, och Poul lutade sej fram – tror att det handlade om nederlag och att vara ute i kylan, men stunden passerade förbi. Att visa svaghet gick inte. Frågan är varför? På grund av oförmåga, ovilja, eller var tillställningen regisserad? Av vem i så fall? Programledarna, eller av Reinfeldt själv? Hans stab?

En psykoterapeut simmar på torra land om det inte finns en överenskommelse om öppenhet. Det gäller också i den här situationen. Även om det inte handlar om psykoterap utan ett publikt samtal,  måste ändå terapeuten ha tillgång till arbetsverktyget tillit och förtroende för att alls kunna få en bra dialog till stånd. Avsaknad av frågor kring det som verkligen bränner till gör att det hela blev ett tråkigt samtal för de allra flesta.

Statsvetarna var kanske de enda som inte kände tristess. Katarina Barrling och Ludvig Beckman lyckades fånga upp oväntade konservativa tankar och uttryck. Jag kommer att tänka på psykoanalys, som kritiserats för att tolka omedvetna processer trots patientens motstånd och försvarsmanövrer. Resultatet av det riskerar att bli antingen övertolkning som faller platt – men även då och då nya insikter. Det som läckte ut av Fredrik Reinfeldts känsloliv kunde bäst tolkas i politiska termer, varför det krävdes akademisk statsvetenskaplig nivå för analysen. Möjligen är dock analysresultatet i form av politisk diagnos omedveten för ”patienten”.

Min psykologiska ”bedömning” efter ett samtal blir dock mer en fråga: Är politik Fredrik Reinfeldts blod och själ?