Kommentar till Sofia Mirjamsdotter

Sofia Mirjamsdotter i Sundsvall kommenterar Hagamannens frisläppande och de känslor det väcker:
http://www.st.nu/…/skilj-pa-fornuft-och-kansla-nar-hagamann…
Jag instämmer i hennes kloka ord om förnuft och känsla. Formellt har Hagamannen avtjänat sitt straff. Många i Umeå – av alla kön – är med rätta starkt upprörda. Det handlar inte om en frigivning av vem som helst. En av anledningarna till den extra upptrissade stämningen i Umeå kan vara att det tidigt blev känt att Lindgren har en stark återfallsrisk. Då nämndes inget om krav på behandling i frivård. Det det kan upplevas som motsägande att en person släpps ut bland folk samtidigt som budskapet är: “Ni bör se upp”. Osäkerheten växer och skapar motreaktioner.

Abortion rights were highlighted at seminar in Umeå Sweden

Hamrud Namli Ljungros

Are abortion rights threatened in Europe? That headline gathered a fairly big audience at the human rights conference MR-dgarna in Umeå.

Contributors were journalist and author Annika Hamrud, Elena Namli, professor of Ethics at the Faculty of Theology, Uppsala and Kristina Ljungros, chairwoman at RFSU

Europen abortion resistance is becoming more and more visible and also strategic. The starting point of the seminar talks and conversation was its impacts and where it comes from.

Elena Namli put the issue in a broader context. She described the populistic currents spreading with clear connections to such value-laden questions as abortion.

Journalist Hamrud mentioned how nationalistic groups partly see abortion as a demographic matter. They consider risks of muslims taking over due to their fertility rate overriding other favored ethnically or religiously defined groups of people. There is also a conservative wiew of women, wishing to have a control over reproduction.

She also sees a backlash for multiculturalism and feminist values, abortion being unliked as well as other more libertarian values concerning sexuality and reproduction. She pointed to clear similarities with value-conservative Tea Party movement in USA. There is a wide-spread myth that women somehow would prefer abortion as a birth control. Marine Le Pen, party leader of French Front National is now “re-packaging” her father’s, former leader of the same party,  absolute resistance. His daughter seemingly mitigates the before harsh stance, but instead talks in terms of morality.

RFSU:s Ljungros talked about actions that are directed at stopping education and information in EU’s domains. There are also efforts at convincing key staff to refuse participating and performing abortions. In Italy ninety percent of doctors at women´s clinics refuse to take part at abortions

Elena Namli sees that opponents to abortion cooperate across borders and therefore also defenders of abortion rights sholuld do the same – reach out broadly over different movements and countries. It is important to give support, without ideological or religious blinders, to catholic and other religious groups that wish to have more liberal laws.

Some light: Kristina Ljungros was convinced that the Swedish populist SD:s female sympathizers are not prone to support the party’s line of more strict rule of abortion only at twelfth week of pregnancy. And in Spain the government, after strong protests, has had to back on a proposed more strict legislation.

Ljungros drew applause as she suggested that Polish women ought to be allowed free abortion in Sweden – a pay-back for the same opportunity formerly given to Swedish women by Poland at a time when Swedish laws were much less permissive.

Edward Snowden awarded Swedish Ordfront’s democracy price in Umeå

Snowden 1

Edward Snowden:

“Sweden has a new government, so maybe I can come there now.”

Edward Snowden, the man who disclosed the US monitoring of electronic communication and secret intelligence organisation NSA, today recieved Ordfront’s democracy price. The event took place at the Human Rights Days in Umeå – this year’s European Capital of culture.

During the ceremony Snowden was twice honored with standing ovations from a big audience. Snowden, stuck in Russia, participated via a video link. So did Glenn Greenwald, the journalist who first published Snowdens far-reaching leak.

Snowden said that the surveillance program from the start had good intentions, but later degenerated. There is now no legal control over what happens. The United States government has neither confirmed nor disconfirmed the existence of monitoring of all data communication and phone calls. A satisfactory legal control is therefore not possible. Surveillance takes place for great amounts of data, but it is also fully possible to follow individuals. For that to happen, a warrant is needed, however only for US citizens. For the rest of the world no permission is required in order to follow in detail all phone conversation, text messaging, email, Skyping, etc.

Edward Snowden also meant that it is very difficult, not to say impossible, to keep protected from the type of transparency he has uncovered. Information may be encrypted, which complicates the task and delays unauthorized agencies – but there is no guarantee.

Glenn Greenwald voiced his admiration for Edward Snowden and for what he has achieved under big sacrifice. Just by following his inner voice of conscience he has done a great favor to mankind.

Greenwald has a hope that internet providers realize that they risk losing customers as these understand that there are leaks. In case the public would rather turn to, say, Germany or Brazil for services, it is troublesome for an organization dependent of its customers.

Snowden also mentioned as a bright aspect the recent European court invalidation of the Data Retention Directive, which is an attempt of copying the US surveillance model.

Ordfronts chairwoman Anna Wigenmark gave the price to Edward Snowden. Anthropologist Brian Palmer from Uppsala interviewed skillfully and with great enthusiasm.

Ordfront was founded in 1969 and has since given a large contribution to culture in Sweden.

Greenwald

Wigenmark

Palmer

Vassa stenar. Skillnad på cyklistliv och bilistliv?

 20140528_203255[1]

Inte långt från mitt hem finns en trafikplats, ny och fin. Som det brukar vara snurrar biltrafiken ovanför gångare och cyklister – allt för effektiv framkomlighet och säkerhet. I viss mån har även skönheten beaktats med planteringar och designade stråk. Välplanerat och genomtänkt. Men vänta – hur var tänkt med den som trillar? Det visar sej vara en enorm skillnad beroende på om du är cyklist eller om du är bilist vid en avåkning. Bilisten i sitt plåtskal med krockkuddar möts av detta om hen oturligtvis far i diket:

20140528_203036[1]

20140528_203101[1]

Ser väl okej ut? Mjukt och bra eller hur? Och om du är cyklist? Jo, detta:

20140528_202917[1]

Mjukt och bra, jo tjena! Nu har jag gått länge och väntat, tänkt det bästa: “Det kommer säkert ett lager matjord snart.” Men icket! Det är tydligen meningen att den passiva säkerheten ska cyklisten stå för själv genom att ständigt bära den hjälm som trafikanterna däruppe i sina bilar slipper.

Skärpning, ni som bygger trafikstråken! Var vänliga och tänk på allas säkerhet!

20140528_202858[1]

Norrland – gå samman och rätta till bilden!

DSCN0785

Foto: anders fagerlund

 

Benny Karlsson skriver i dagens VK om Norrlandsbilden. Han har varit på bjudning hos landshövding Magdalena Andersson och träffat folk som har något att säga om Norrland och mediebilden av vår landsända. Debatten tycks ha handlat om mer eller mindre lyckade enskildheter som knappast ger en rättvisande bild till resten av världen.

Och vad kan man vänta av marknadsföring och kulturella uttryck för just – enskildheter? En exotiserad bild av till exempel Umeå skapar kanske visst intresse för just vår stad under en tid, med eller utan sanningshalt i budskapet. Jägarna sålde också bra, liksom reklam för öl osv. Men vad jag undrar är: Kom konferensdeltagarna fram något seriöst om hur bilden av Norrland kan ändras? Inte då Bennys skojsamma tankar om hur att locka till Skellefteå med vägen ut från samma ställe. Nej, det verkar som om lokalpatriotismen och intresset av att sälja en enskild produkt dominerar.

Visst, fortsätt att berätta om hur bra Umeå, Skellefteå och Polarbröd är, men nu var det ju Norrlandsbilden det skulle handla om. Det är verkligen akut att den ändras med det snaraste. För så illa ställt är det att i landets södra delar tvivlas på att det finns en civilisation norr om Roslagstull. ”Oj, det finns bilar här!” fick jag höra av en tillresande yngling för inte alltför länge sedan. Och seriös nyhetsjournalistik tycks vissa riksbaserade medier inte ens intresserade av vad Norrland beträffar.

Om vi ska ändra Norrlandsbilden krävs en marknadsföring som är inriktad på just det: Bilden. Av. Norrland. Inte en ort, inte öl, inte en idé, utan fokus på att påverka hur människor i en viss målgrupp uppfattar Norrland. I rubriken till Bennys artikel finns inneboende en del av svaret på hur det ska gå till – vi ska börja med oss själva. Vi ska tro på det vi gör. Men sedan krävs ett samlat och seriöst storgrepp av företrädare för hela Norrland. Vi måste tala om vad Norrland verkligen är, skrota myterna och de säljande klichéerna. Berätta att här finns helt vanliga människor som lever helt vanliga liv, lever bra i vanliga fina svenska samhällen och trivs med det. Länk till Bennys krönika

Fungerar humor som vapen mot rasism?

DSCN0592 (2)

 

 

“Det sägs: ‘ta debatten’ – med det går inte att debattera med sådana som dessa. Jag fick lov att ta till andra medel.”

Det sade Kawa Zolfagary, som ligger bakom  Vita kränkta män  när han samtalade  med Anahita Ghazinezam på Littfest i Umeå. Frågan var: “Fungerar humor som antirasistiskt budskap?”

Svaret beror på vad man menar med “fungerar”. Att vi som delar hans åsikter låter oss roas är helt klart – jag skrattade mej till tårar inför några av exemplen. Kawas begåvade sätt att vända på dumheter kan säkert förena och stärka dem som redan är antirasister, men sedan är det en annan sak om någon av “idioterna” som citeras skulle ändra åsikt av att deras inlägg publiceras. Ironi är som bekant ett tveeggat vapen, vilket som bekant inte bör använda mot barn och jag är tveksam inför om det är rätt att medicin mot de herrar och damer vars mindre begåvade alster nu hängs ut.

Hur som helst, en rolig stund var det. Och till slut kunde Kawa tala allvar- jag undrade ett tag om han kunde.

Ålidhems historia

I

går på det fina Ålidhemsbiblioteket berättade Rolf Hugosson, Centrum för regional utveckling  om Umeå universitets historia och utveckling från 1970-talet och framåt inbegripet stadsdelen Ålidhems framväxt. Medarrangör var  Vuxenskolan.

Visste du att Ålidhem och Mariehem på femtiotalet istället var tänkta som bostadsområden som skulle förläggas till gamla K4-fältet och I20-skogen? Staten höll emot och Umeås kommunpolitiker fick lov att hitta andra lösningar.

Och visste du att Tage Erlander – dåvarande statsministern – var rätt så less  på Gösta Skoglund som ständigt talade  om vad som behövde byggas i Umeå? I sina memoarer citerar Erlander ur dagboken en dag 1960: “Skoglund var in hit igen och tjatade om Umeå, men jag var kallsinnig som vanligt”. 1962 gav Erlander upp.

Rolf Hugossons timmeslånga föredrag gav nya spännande insikter och väckte gamla minnen till liv. Bland annat striden om “Dungen”, om bakgrunden till Ålidhems arkitektur och stadsarkitekt Hans Åkerlinds smarta manövrer samt  om värmeverkets tillkomsthistoria. Och mycket annat.

På bilden: Fredrik på skidutflykt vid det nybyggda värmeverket där han föddes och bodde strax intill. Året är cirka 1972. Bakom syns Margareta och Leif Melin med nyfödde Andreas i Segebadenpulka.

Håll ögonen på bibliotekets hemsida för nya spännande föredrag i Sagohörnan.

 

 

Nationaldagen

Trots min kritiska inställning till Sveriges nationalsång , var jag både glad och rörd av firandet den sjätte juni på Gammlia i Umeå. Arrangemanget var bra, vädret var bra, det var mycket folk och fin stämning!

 

Den chauvinistiska nationalismen var nertonad  och ersatt av en glad “Umeanda” – med välkomnande av nya Umebor och med stolthet över vår fina kommun. Vi fick se och höra mycket av den kultur som finns här.  Traditionella  inslag av musik, tal och dans, blandat med nyare.

 

Sångerna som sjöngs av Midgårdsskolans kör värmde hjärtat. Och jag berörs alltid av blåsorkestrar – detta sedan tidig barndom då jag följde med min pappa som spelade i Stockviksverkens musikkår.  Första maj och andra högtider var jag med och beundrade farbröderna i vita mössor med lyra.  Minnen som väcktes till liv.

 

 

 

Folkmusik och dansuppvisning av bland andra Björksta folkdanslag var även det känslostarkt att ta del av.

 

Efter ett pliktskyldigast ha avätit en bangladeshisk brödbit vandrade jag hemåt till tonerna av “Under blågul fana“. Piccolaflöjten drillade upp och ner i kapp med fåglarna.